mammamammabarn

I dag firar Vidars mammor 5 år tillsammans.

Den 27 mars 2004 spelade Maria det som skulle bli hennes sista fotbollsmatch. (Hittills i alla fall.) Jag stod vid långsidan och fick efter en halv halvlek se Maria segna ner på marken efter att ha vridit till knät.
Jag minns det som i går. Jag ville bara springa rakt ut på planen!
Den kvällen kurerade hon sitt onda knä hemma i min soffa.
Sedan dess har vi haft fem år av kärlek tillsammans.
Och det största beviset på den kärleken är förstås orsaken till den här bloggen - vår älskade lille Vidde.

Tack för allt min kära. Jag älskar dig.

/Rebecka


Unga och oskuldsfulla. Maj 2004.

Gadden. (Kolla noga i underkäken...)

Som vi nämnt tidigare har Vidar fått sin första tand. I början syntes den knappt, man kände den bara när man stoppade in fingret i hans mun... Men under fjällresan kom den upp så att man faktiskt ser den. Så idag gjorde jag ett försök att fånga den på bild. Eller, om sanningen ska fram, ganska många försök... Men Vidde är ju en modest typ, som inte framhäver sig i onödan. Så han tyckte att en tand, vad är väl det att visa upp? Men till slut fick jag en - om än oskarp - bild på gadden.
Men det krävdes som sagt en del jobb:
 

Och nu har Vidde förstås fått en egen tandborste. :)

Halloj - vem där?

Sent i går kväll kom vi hem från fjällen. Vidar tyckte väl inte att det var superskoj att sitta i bilen mellan 13 och 21, med endast några kortare pauser, men skötte sig ganska fint ändå.

I förmiddags var vi hemma hos Anna-Lena och Emelie och fikade, tillsammans med några andra från föräldragruppen. Kul att hålla kontakten med flera som har barn som är lika gamla som Vidar, och se hur de utvecklas. Förhoppningsvis blir det fler fikaträffar, kanske hos oss nästa gång?

Vidar har annars varit ganska trött och gnällig i dag. Men vi klandrar honom inte, efter den händelserika veckan och den långa bilfärden hem. Jag (Rebecka) har också mått lite risigt och mådde rätt illa i går på vägen hem. I dag är det lite bättre, men det finns tyvärr ingen energi för att plocka upp all packning *suck*.

I dag har i alla fall Vidar vänt sig från mage till rygg igen. Men ingen fick se det. Plötsligt låg han bara på rygg på sin matta.

I dag var det dags för Vidars sexmånaderskontroll hos läkaren.
Först fick vi komma in till barnmorska Tuula som även hade en student hos sig.
Vidar tittade på dem i fem sekunder, och började sedan stortjuta!
De två damerna tog pedagogiskt ett par steg bakåt och tittade åt ett annat håll, medan jag klädde av Vidar. Sen var de vänner igen.
Han blev vägd (8230 g) och mätt (71,5 cm) innan vi fick komma in till doktorn.
Den svarte mannen som vi träffade sist var nu utbytt mot en vit kvinna, även hon med en student. Läkaren började med att hålla fram en pusselbit, som Vidar raskt grabbade åt sig. Läkaren antecknade i sina papper och mumlade godkännande. Sen slängde Vidar pusselbiten på golvet. Det antecknade inte läkaren. Som tur var.
Sen lyssnade både doktorn och studenten på Vidars hjärta och lungor. Fontanellen, ljumskarna och höfterna kollades, och även att gripreflexerna var borta och att Vidar ansträngde sig lite för att hjälpa till när läkaren drog upp honom till sittande.

Enligt en föräldratidning jag läst, skulle läkaren även fråga om barnet kan jollra ba-ba-ba eller vö-vö-vö eller, ja ni fattar. Det kan han inte. Så det var väl tur att de inte frågade. Då kanske han inte blivit godkänd. Nu blev han det, och vi kunde åka hem och fira hans sexmånadersdag, ett par dar försenade, tillsammans med våra familjer.

Vidde äter majskrok.

I exakt ett halvår har den här lille killen funnits hos oss nu.
Sex månader av glädje över det lilla livet.
Vår lille Vidar som vuxit över två decimeter sedan han föddes den 9 september, och gått upp över 4,5 kilo...
Han har lärt sig att sträcka fram handen när man håller fram en leksak, han älskar att stå på golvet eller i ens knä medan man håller honom i händerna, han älskar all mat vi serverar honom (utom välling och katrinplommonpuré), han kan sova 7 timmar i sträck på nätterna numera (man vet dock aldrig riktigt när under natten, eller om, som den där perioden kommer att infalla) - och han är en glad och social liten grabb.

Och i dag upptäckte vi hans första tand.
I nederkäken sitter det ett litet litet nästan genomskinligt gryn, som definitivt känns när han gnager på ens finger...
Så snart blir det att inhandla en sån där liten liten minitandborste. Med Bamse på kanske.  :)

I dag skulle vi ha varit på fika hos Anna-Lena och Emelie tillsammans med andra mammor och barn från föräldragruppen. Men tyvärr är lilla Emelie sjuk, så det får bli en annan gång.

Vi håller som bäst på att förbereda oss inför vår skidresa till Vemdalen nästa vecka. (Så här såg det ut för tre år sen.)
Det brukar alltid bli en massa packning, så att man nästan får sätta en spännrem runt bilen till slut...
Och nu har vi Vidar också. Vilket innebär ännu mer packning, trots att han inte har några skidor med sig...
Vi tänkte först ta med barnvagnsunderredet, som man kan knäppa fast bilbarnstolen på. Men vi skippar nog det. Vi får bära Vidar om vi ska gå nånstans. Eller dra honom i fjällpulkan som vi ska hyra (och förutseende nog har förbokat).
Som tur är så är ju de flesta av Vidars grejer rätt små. Men ett paket blöjor kommer vi att släpa med oss. Inte så kul att stega in på Ica i Vemdalen och inse att de bara har storlek 2 och 7...